Soffsittning i semesterstunder.

Long time, no see!

Det har nu förflutit alltför mången dag sen förra riktiga rapporteringen, och gångna period har, givetvis, inneburit stora språng i lilldamens utveckling. När detta skrivs sitter hon faktiskt bredvid i soffan och betraktar skribenten. Sitter, som i “sitter själv, utan stöd”.

Magnifikt.

Intagande av normal föda är också rutin och standard numera, och måltiderna intas med oförtruten aptit. Värt att nämna i sammanhanget är att vatten, vanligt kallt och fräscht vatten är favoritgott. Detta klunkas och bäljas i Broder Tuck-mängder och manér, d.v.s. mycket och gärna.

Att stå, detta dock med erforderligt stöd, verkar också bereda nöje och spänning. När detta företas, uppstår vad man kan kalla “grodhoppstendenser” ackompanjerat av stort leende. Det ska nämnas att ståendet inte är av den sort vi vuxna menar med “att stå”. Det får istället betraktas och beskrivas som ett förstadie till upprätthållning; ett slags proto-stå, om man så vill. Bra träning för små ben och kropp hur som helst.

Vikten uppmättes, vid mättillfälle för en handfull dagar sedan, till stadiga 9830 gram. Längden har också ökat, turligt nog, men uppgifter om denna är högst spekulativa, då ingen tillförlitlig mätning har genomförts, vilket gör att projektledningen avstår från att yppa några centimetermått. (Källor och informatörer på BVC har läckt ut måttintervall på 65-67 centimeter, men dessa är ej officiella mått).

Det är inte utan förundran projektledningen observerar hanen och honan kliande sig i huvudet yttrandes ord som “ack, ack — skåda tiden gingo hastande förbi oss!” och “men shitasså, snart sju månader gammal?”.

Om projektets perifera deltagare kan det nämnas att hanen har hunnit med att bli uppsagd på sitt gamla jobb, men också få nytt i all hast och utan någon egentlig mellanperiod. Honan står i startgroparna för att inleda ett intressant och engagerande skribentprojekt till hösten.

I morgon torsdag beger sig Familjen Fenomenal mot nordliga nejder, för besök hos hanens syskonskara, där en ny krabat har infunnit sig i den utökade familjen; en till kusin i Timeas kusinbestånd; hanens ena syster har nedkommit med ett pojkbarn, William, som utgör det femte i dennes barnaskara. Projektledningen ber att få gratulera hjärtligt och skickar lyckönskningar.

Onsdag nästa vecka styr sällskapet kosan mot sydliga samhällen, för att besöka mormor och morfar, tillika honans föräldrar och alltså hanens svärföräldrar.

Slutligen vill projektledningen upplysa om förändringar i protokollet för rapportering. Bilder och visuell dokumentation kommer att distribueras via nätalbum. Läsare som anser sig intresserade av att ta del av dessa dokument, uppmanas kontakta projektledningen via projectvlad@gmail.com med meddelande om önskemål att innefattas av utskicken.

“Jo, förresten!”, ropar honan, “hon har ju även bajsat i potta”. Det kan också styrkas att Timea sover otroligt regelbundet och bra, från ca kl 20 till kl 08, endast avbrutet av ett eller två korta sömndruckna födointag. Projektledningen nickar och hummar belåtet, samstämmigt med läsarna.

Till nästa gång,

Projektledningen.

Det kommer mer!

Av olika anledningar har uppdateringen ånyo varit obefintlig, denna gång över en längre period än någonsin. Den långa tystnaden bryts i veckan; vi vill här och nu varsko intresserade och undrande läsare om detta.

På återseende i veckan!

/Projektledningen, den långsamma.

Vagnvisning och flygflicka.

Extensiva oreringar av fornstor kaliber lämnas därhän denna gång; en handfull bilder säger mer än en multitud av ord.

På återseende!

Fotofakulteten.

Porträttplåt och vagnvarsel.

Timea, som fortfarande befinner sig i E-tuna tillsammans med honan, ringde tidigare idag och berättade att en ny vagn hade inspekterats och köpts. Det är en kombinerad sitt- och liggvagn. Det behövs en sån nu, nu när lilldamen börjar bli en lite större lilldam.

Hon har faktiskt börjat greppa tårna nu, och också ha dem i munnen. Hon sitter, enligt honan, “som en fällkniv” i famnen och böjer sig framåt för att nå de små tårna.

Statusrapport och utförligare beskrivning av både vagn och tågrepparfärdigheter kommer i veckan.

Tills dess,

Hej då.

FF för fader.

Ungefär så här ser hon ut ibland, och på fotot faktiskt exakt så. Just nu kan jag inte se det “live”, för hon och honan är ju i Eskilstuna, i en vecka till. Jag får titta på bilder istället. Och Timea verkar ha lärt sig använda en mobiltelefon, för hon skickar en bild då och då. “Hej, se, jag äter gröt”, “Nu sover jag”. Jag tycker det är bra och kul, men det blir mycket roligare när hon kommer hem igen.

Ni läste kanske förresten att man kunde skymta litelitelite av två tänder i lilldamens mun igår. Inte nog med att hon är transylvanhalvblod, de knappt synliga tandstumparna verkar (såklart) sitta där huggtänderna ska vara. Verkligheten överträffar vampyrdikten.

Hej då,

Hanen.

This just in!

Vår korrespondent i Eskilstuna, där honan och Timea befinner sig i skrivande stund, rapporterar att lilldamens munhåla nu är prydd av två st tandstumpar i överkäken. Detta förklarar senaste tidens omåttliga saliverande och febrila tuggande på allehanda föremål och kroppsdelar.

Mer om detta inom kort.

Anatomiredaktionen.

Vi visar vikten.

(Och längden).

Hälsningar,

Måttministeriet.

Kalixkul, ljusa ljud, fyramånadersfirande och grötglädje!

Nu när det då gått 13 dagar sedan förra rapporteringen är projektledningen av den uppfattningen att något lite mer exceptionellt måste delges denna gång för att gottgöra uppehållet. Inte nog med att Timea har hunnit fylla fyra månader för tre dagar sedan, hon har även tagit steget till att intaga (någorlunda) fast föda, om än i minimala doser, och dessutom besökt nordliga nejder.

Alltså. Det kommer att rapporteras om tre händelser och speciellt omnämngningsvärda nyheter;

1.) Trivsamt och skönt besök i Kalix,
2.) fågelljud och stämbandsexercis, samt
3.) grötätning.

För det första, resan till Faster Sussi i Kalix/Nyborg. En torsdag eftermiddag packades fordonet fullt med väskor fulla med resesaker. Fordonet intogs av de tre i resesällskapet, och färden bar av mot norr. Inom 20 minuter hade den minsta resenären somnat. Inte fullt fyra timmar senare, snarare tre och en halv, siktades huset vid vägen som svänger, där skogen tar vid. Då vaknade Timea. Det betraktas som en lyckad längre bilfärd.

Vistelsen i Kalix var, som vanligt, rofylld, trevlig och skön.

En av dagarna var ämnad för stugvistelse, och sagt och gjort. Medelst snöskoter och erforderligt ekipage för människofrakt begav sig sällskapet, såväl ume- som kalixbor, ut på fruset skärgårdsvatten i gnistrande vackert snötäckt vinterlandskap. En solig och vårvintrig oas av lugn och ro för av trafikbuller sargade stadsbor.

Kälke vari honan och barnet färdades, och faktiskt sitter i på bilden.

I vanlig ordning somnade Timea av åkandet, och vaknade inte förrän ekipaget anlände till stugan.

Att åka skoterkälke gör ett litet barn så sömnigt.

Några dagar senare badades det badkar. Badande är ett nöje som, som tidigare nämnts, uppskattas och ger upphov till ett glatt och nöjt lillbarn. Vad som däremot är nyupptäckt är att hårskruden på Madame Minis huvud behagar bli lockigt och krulligt när det är fuktigt, för att sedan, när det torkat, återfå sin raka (och upprätt stående) form.

När håret är fuktigt tenderar det att forma sig i lockar.

När tid för sömn kommit, skedde detta i en så kallad resesäng, som deltagarna hade till låns (därav ovanan som minimedlemmen uppvisade med att vistas i den). Vid två separata tillfällen, mitt i natten, väcktes antingen hanen eller honan av utrop för påkallande av uppmärksamhet (”IEH! EEEH!”), varpå skyndsamt en inspektion av nämnda säng med avkomma i följde. Detta, se nedan, var vad som skådades.

“Jag har lagt mig på tvären! Se, jag kan bara sträcka ut benet liiiite bara! Se! Hjälp!”

På-tvären-liggande-i-sängen hade uppstått, vilket orsakade missnöje och obekvämlighet, men åtgärder vidtogs och så småningom inföll sig en lugn nattsömn.

Vid den femte dagen av vistelsen i Kalix närmade sig sitt slut begav sig Ungdomarna Från Umeå åter hemåt. Väl hemma inföll då bemärkelsedagen då Timea fyllde fyra månader, vilket sammanföll med andra dagen av mormors vistelse i projekthuset. Lagom till detta hade huvudpersonen hunnit skaffa sig ett brett register av nya ljud; alla i det högre frekvensområdet, mycket likt tjutande och skriande läten. Det förefaller tydligt att de små stämbanden genomgår en utvecklingsfas och måste därför drillas och tränas med frenesi. Kombinationen gälla och pipiga ljud och hög ljudstyrka, tillsammans med en oberörd min när hon gör dem, gör att det hela ter sig tämligen komiskt; nästan som ett “nej, det var inte jag som gjorde det ljudet”-agerande.

I och med fyramånadersdagen är det lämpligt att introducera annan föda än bröstmjölk, i så kallade smakportioner. En för ändamålet passande förpackning med gröt inhandlades. Denna tillreddes enligt anvisningar (2 1/2 msk grötpulver i 3/4 dl vatten). Första portionen någorlunda fast föda var redo att intagas. Detta födointag väntades inte vara av välkommen art, men ack — man bedrog sig. Den tappra lilla visade inga tydliga tecken på att födan var obehaglig eller avskyvärd. Snarare verkade den smaka tillfredsställande och några teskedar (varav stora delar hamnade utanför munhålan) avverkades i rask takt.

“Gröt! Mums! Mer! Åååuh, vad mätt jag blev!”

Med detta är det dags att avsluta denna rapportering, men det passar sig att erbjuda en särdeles vacker bild på ett vackert barn, som plåster på såren för den lite för långa luckan mellan uppdateringarna här (klicka på bilden till vänster för en större version).

För denna gång,

Projektledningen

Rotationsromantik och rullningsrapport.

Under gången helg har projektdeltagarna förärats med besök från Norr; Tant Linn och Storebror Rocky spenderade några dagar i De Unga Tres boning, till allas, inte minst värdtrions, förtjusning och glädje.

Storebrodern, som förut var the center of attention var märkbart svartsjuk på Madam Mindre som minsann stal föreställningen från honom, men det hindrade honom inte från att visa syskonkärlek. När Mea, som hon kallas av Tuva, satt på hanens mage, klev Rocky fram mot henne och kramade henne ömt, så ömt genom att lägga sin lilla minihundhals mot hennes minimänniskodito.

Det var en (som det heter) gullichock.

Men för att så åter föra uppmärksamheten där den hör hemma ska nu Timeas fenomenala färdighetsframsteg behandlas. Nedan, en bildserie med tillhörande beskrivning som illustrerar detta.

Stilstudie i snurr

1.) Inledning: I denna fas har en önskan om att få ligga på mage givit sig tillkänna, och som redan syns har även en rullningsmanöver inletts.
2.) Intermediär fas: Benet har nu brukats som en hävstång för att få kroppshyddan att vrida på sig, och nu återstår en uträtning av lekamen för att uppnå målet.
3.) Uträtning: Överkropp och huvud höjs samtidigt rakt uppåt/bakåt och således skapas en krökning av lekamen. Detta medför att endast en mindre del av bålen och pelvisregionen vidrör underlaget. Med minskad kontaktyta mot underlaget (och därmed också lägre friktion) som följd underlättas rullningen.
4.) Slutfas: Målet är nått; magläge är intaget. Barnet är belåtet och kikar piggt och ystert omkring sig.

Denna nyvunna färdighet är nu det som till hög grad uppehåller lilldamen då hon befinner sig på plant underlag, vilket leder till att förstärkta och utökade barrikader i och runt sovmöbeln har, eller kommer att, inrättas och anskaffas.

På torsdag, imorgon, reser De Unga Tre norröver, till Kalix, för att hälsa på Faster Sussi, men också Faster Åsa och Farbror Michael, med tillhörande familjer givetvis; äkta hälfter och alla dessa kusiner! Därför stundar nu radiotystnad till tidigast måndag nästa vecka.

Över och ut.

Projektledningen.

Dimensionsdelgivning.

Vid mätning i fredags uppgick vikten till 18.42 lispund och längden visade 1.06 alnar.

Således en stadig bit, som ligger “två streck över medel” enligt expertutlåtande, och har måtten som en sex månader gammal människovarelse har. Frodig och välmående, hon är.

Och nu, ytterligare en bild, som utlovat.

En lite fundersam Timea.

(Vikten var alltså 7.83 kilogram, och längden 63.5 centimeter).